achtung

Bottenlöst. Jag vet inte vad som är upp och vad som är ner. Iskalla händer drar i mig. Slår mig. Tvingar mig att skrika att de ska släppa mig. Sluta slå mig. Salt, iskallt vatten bränner ner i mina lungor. Får mig att hosta. Mer svart havsvatten forsar in i mig. Hur det kan bli mörkare än såhär förstår jag inte. Men det blir det. Svarta prickar dansar segerdansar framför mina ögon. Vita tänder glimmar i ett flin innan jag får ett hårt slag över ansiktet. Allt blir svart. Det dånar i mina öron. Får mig att försöka hålla för öronen. Det tar emot. De där iskalla händerna har tagit min kroppsförmåga ifrån mig. Förlamat mig med sin kyla. Jag kan inte säga ifrån längre. Ljudet i mina öron blir högre innan det plötsligt slutar. I stället hör jag svagt porlande. Fågelkvitter. Solen värmer min iskalla kropp. Långsamt öppnar jag ögonen. Jag ligger i fosterställning på en äng. Maskrosor blommar runt mig. Jag är fortfarande dyblöt och kall. Sakta sträcker jag på mig. Drar patetiskt försiktigt efter andan. Testar om det är de där iskalla händerna som luras. Men visst kan jag andas. Det svider i halsen. Solen täcks plötsligt av en skepnad. En gammal man. Han bär en vit kostym. Han står i motljus. Jag kan inte se hans ansikte. Men jag känner genast igen honom trots att jag aldrig någonsin träffat honom förut. När han börjar tala fylls jag av en värme innefrån. Får allt det smärtsamma att försvinna. Hans röst är mjuk. Smeker min kropp. Får mig att vilja skratta. Han har nu kommit ut ur ljuset. Hans vita tänder är blottade i ett stort leende. Han sträcker ut en hand mot mig. Jag tvekar inte en sekund. Jag tar hans chokladbruna hand i min och ler tillbaka mot honom. Hans mörka ögon tindrar och jag kan inte hindra skrattet som bubblar upp i min, nu smärtfria, strupe. Han följer mitt exempel. Små rynkor runt hans ögon. Skrattgropar i hans kinder. Tillsammans går vi skrattandes, hand i hand, bort från ängen. Genom en grind. På andra sidan grinden står någon jag aldrig trodde jag skulle få träffa igen. Hans gyllene ögon lyser mot mig. Han ser oförstående ut. Han lägger huvudet på sned. Tänderna blottade i det där vargagrinet. Tungan hänger utanför munnen på honom. Sedan verkar han inse att det verkligen är jag. Med ett kraftigt språng tar han ett skutt mot mig. Jag släpper handen jag håller i för att kunna ta emot min bästa vän. Jag tippar omkull när hans tassar slår i mitt bröst. Jag skrattar högt och han skäller. Hans sträva tunga slickar hela mitt ansikte och jag skrattar ännu mer. Mannen skrockar där han står och tittar på oss.
Jag hade aldrig trott att något så hemskt skulle leda till något så bra.

Copyright Tua 1HJSSam, Berga Naturbruksgymnasium. http://donaukinder.blogg.se/

Nu där det av mot Visby. Tillbaka stockholm ikväll. Jag är dömd att dö. Fast rymmer man hemifrån får man nog skylla sig själv. Och inte rymde jag ut för att träffa en kompis, eller köpa godis på Ica, utan jag rymde ca 40 mil.